och tittar ut genom en röd glasvas,
använder den som kalejdoskop mot världen.
Alla männniskor på gatan nedanför får
så vackert skimmer av röd kärlighet runt sej
och hon låtsas att
det är det som är det inre hos dem.
I verkligheten är det annorlunda. Utan vas.
Där absorberas en grå dimma runt var och en av dem
ocn när hon blåser på dem fladdrar de omkull som
pappersdockor. Det är så hon föreställer sej
utanförkapet som hon har innanför golv-balkongfönstret.
Som hon har.
Hon ångrar sin mors hurringar,
att de kom som en jämn ström
dagligen. Innan.
Innan hon bara skulle vila en liten stund.
En stund för länge sen.
Nu när det är tyst hinner hon ångra dem.
Nu hinner hon se många röda kärlighets-skimmer runt
pappersmänniskorna.Hinner önska.
Att hon har värklig kontakt med dem.
Hon höjer åter glasvasen och tittar ut med gråtna ögon.
Ser insidor. Som skimmer.
Anders
Jag kommer ihåg dig//
1