Apex
det enda du vet
när du har nått apex,
tangerat min innersta kurva,
är;
att du är på väg ut igen
läckage
närheten undslipper ett skämt
som för att skydda sej
och du blir än mer sårbar
en öppning för alla kanaler
underliggande eländes information
vad kan man annat göra
än att pocka bomull, frenetiskt
och stoppa igen alla hålen
på en utsträckt tunga i motvind
där finner du mej
när jag inte är förlagd
eller förlegad
när i varje andetag
jag känner molekylerna
passera
som tonerna ut en sonat
när stämmningen är tryck
eller förryckt
ligger jag i mungipan
och väntar
att bli förlöst
du
mitt namn är Leo
och jag gäckar i en röd nyans
jag häckar i ditt färgpalats
fångad på din mjukaste
plats
du
du finner mej där
jag är ingen leksaksplast
att banka i golvet i all hast
jag är liv
rörelse
vatten
och vind
jag är din skjortkrage
färdig att knäppas upp
för ditt hjärtas kupp
du
du finner mej där
kom och leta
Händer som händer
Det var något med hur han hade knutit halsduken, hur han reste sej upp ur sitt vardagsrum ut mot perrongen eller helt enkelt de där uppknäppta knapparna. Igen. Tryggheten från bröstkorgen. Han log mot mej och berättade. Helt lugnt och med sådan värme att jag för ett tag trodde att han precis hade haft händerna över en eld. Men den enda eld som kunde skönjas var den innanför hans matta ögon. Jag lutade mej mot den och berättade allt.
Jag sa, jag är en hel arme utan vapen.
Han sa, om alla vore som du skulle hela vår stad ligga under ett rödaktigt skimmer.
snuddande vid något långvarigt
narigt, varligt
stadsnyans
Det här är allt:
ett par ögon, glans
och det bakom
inom
pureblandning och silverkorn
salig förväntan ur grå dimma
jag har en förunderlig min
bakom halsar ord och stoj
pendelbanans jämna linjer
förseningar, otålighet
och tråktråks fisförnämitet
tonerna sipprar ur dörrspringa
tvättånga sipprar från källarvåning
förvåning, är det någon hemma nu?
det ringer-plinger på, det är du
puderlätta snöfötter, smälta
rullatorburna med ispiggar
ändå lätta att välta
och jag
med ny(förs)vunnen vanthälta
det är onsdag idag, och jag
tar mej mellan allt från punkt a
till punkt sne, fast det är bra
ni förstår:
jag är inte svår
bara fäller en å annan
rackarns (lycko)tår
det är min stad!
bubamara
ego
jag strör sår omkring mej
och läppjar andras livsvin
skummar efterrätter som om
all tid var avsatt till
grädde
och crème brylée
champagnesås rinner
utmed kala hjässor
medan jag skrattar
uppskattar ingenting
annat, än öppnade
själar, med sikt ända
in i hjärteroten
jag har talang för ord
där de biter sej fast,
nyper bröstvårtor till
extas, för att lämnas handlöst
respektlöst
ur självkoncentrat
helt oförlöst
jag är en silverglänsande
villovägsängel
med brinnande röda skor
inte alls den du tror
tve-tydliga fragment
fastnad någonstans
i halshöjd
ett höjt ögonbryn
i förbifart frågar
får talande svar:
-Åh, jag letar bara efter en speciell tanke
Tänk er;
att min hand är spetsen
på en drillborr
och resten av min kropp
är superman
(alternativt superwoman
med trekantiga vita bröst,
nysolad kropp)
det spelar ingen roll
frågan är
om jag borrar mej rakt upp
genom himlen
landar jag ändå
här då
nu
Ett räkne exempel:
om du är elva år äldre än mej
och jag är trettiotvå
hur många har vi tillsammans då
(nu)
inte ett enda
än så länge
om du inte är min bror
eller nån annan i familjen
men då är det fortfarande bara
trettiotvå
Han frågade:
-Och var ska Vi åka då?
(eftersom alla andra tydligen
tänkte åka hem,
och våra hem befinner sej
på olika platser)
det mest naturliga för mej
var att svara
- Till havet.
såklart
Nu har glassbilen farit förbi här
fyra gånger idag och tjulat in retningar
i smak-smakningarna to-talt
men jag Kan inte springa ut
och handla för de få inte plats
i frysen
och inte i min mage heller
jag får skaffa bättre vitvaror
alternativt:
ett större hem
om jag nu (sen) borrar mej genom himlen
och kommer tillbaka
lite annorlunda, bättre
kanske något yngre
räknar man bort tiden då
eller får jag den tillgodo?
Från fönsterbrädan något nytt
en vitsippa, två
nickar under droppande
ny-snytna nyllen
galonbyxor och drypvåta
vantar
än
jag plockar mönster
en vanlig dag, två
snabbt påkommna
likaledes avkopplade
nerknäppta till vristerna
snubblande nära
något
annat
jag samlar ork
en skopa, två
som symbolik
liggandes överallt
retande löften
om blåbär
hallon
sylt
jag längtar liv
ett upphopp, två
Moira A. Oblivion
---
Lakansväven slingrar sej runt
anklarna
som om sömnen försökte
hålla henne kvar i sängen
knyta fast oroligheterna
Hon vaknar
andlöst
i svettiga svävningar
Drömmarna tvingar ögonen
att kontrollera varje del av rummet
Men det är inte kvar
det är inte kvar
Hon somnar om
låter sej svalkas
av fönstervindar
---
Hon tänker såhär:
Jag delar upp tiden i kuber
som jag fyller med värdefullheter
sprängdfyllda
de flesta bara en sekund stora
Sådant som tar tid likt ett misstag
kastar jag
de demoleras till ingenting
vid sidan av
Resten staplar jag
som vackra torn
att beskåda
om kvällen
Ja
Så blir jag en dagöverlevare
---
För Moira
är det viktigt med mönster,
allt bör hänga ihop
Remsor av liv
från morgon till kväll
fint ihopsydda med
ömhet
Sådant hon inte förstår
gör henne förtvivlad och
orkeslös
allt från mattetal till hur en
annan människa kan uttrycka sej
Att hon inte kan styra ordningen
gör henne loj
När inte heller hennes hjärna fungerar
faller hon utmed sina kinder
sörjande
---
Hon gråter också över tid som går till spillo
---
Han har armar som en varsam ängel
men egentligen är han bara gammal
tunn och sliten
Njuter hud med iver som en nykläckt
ungdom
(att det är den tjugoåriga skillnaden
mellan dem som gör det
märker hon inte)
Han är kravlös
frågar bara
'ska vi ses'
och gnatar inte när
hon inte hör av sej
Kanske är det för att de
inte är ihop
som hon kan sova
inlindad
nära
utan fängselskräck
Kanske längtar hon
men hon låtsas inte om det
Änglar har en förmåga att
bara finnas
till
---
Allt medan vitsipporna
bereder lekplatser
för hennes ögon
---
Färgat glas
och tittar ut genom en röd glasvas,
använder den som kalejdoskop mot världen.
Alla männniskor på gatan nedanför får
så vackert skimmer av röd kärlighet runt sej
och hon låtsas att
det är det som är det inre hos dem.
I verkligheten är det annorlunda. Utan vas.
Där absorberas en grå dimma runt var och en av dem
ocn när hon blåser på dem fladdrar de omkull som
pappersdockor. Det är så hon föreställer sej
utanförkapet som hon har innanför golv-balkongfönstret.
Som hon har.
Hon ångrar sin mors hurringar,
att de kom som en jämn ström
dagligen. Innan.
Innan hon bara skulle vila en liten stund.
En stund för länge sen.
Nu när det är tyst hinner hon ångra dem.
Nu hinner hon se många röda kärlighets-skimmer runt
pappersmänniskorna.Hinner önska.
Att hon har värklig kontakt med dem.
Hon höjer åter glasvasen och tittar ut med gråtna ögon.
Ser insidor. Som skimmer.
Människor som lever sina egna liv
föll av sin egen hårdhet
och fastnade mot marken
kvinnan med geléiga armar
famlade dem för långa
och fastnade i sej själv
barnet som numera
bara är stort och klumpigt
lossnar aldrig ur händelsen
den perforerad ungdomen
stora hål, utan botten
skärandes nya sår
de kommer aldrig att mötas
isolerade i sina egna liv
Nattslända, gräddvita händer
fladdrande mjuka
frifingrar märker, skriver
överallt där förändring sker
medan vindarna vänder riktning
framåt, framåt
åt sidan
i blåsten
sker
mirakel
kumulus
genom nattsvärta
(höst vinter)
det har samlats tankar för
bearbetning
luddigaste ludd klarnar
och eventuell osynlighet
träder fram
förbi ögonlocks-tröskel
här är ljust
just i öppningstillfället
omringande husen
som solskens-sidor
varmthett
(frukost lunch hemmakaffet)
inför
dagen
mittemot
sommardagen
svettkletig med hallonsaft
och bistick
och briser
genom öppna fönster
tunna gardiner
och knirrande blekta furugolv
därom vittnas nu
friskfläktande vår sol
du har ett stadigt tag om bikinin
tills värmeångan landar tungt
mot våra stränder
det utlovas kumulus
Social-kompi..kompla...äh...kompensation?
Ute
Panoramacafé
Ensam
Det är där min sociala kompetens ligger. Som en upp/in/levelsebomb. Jag är, ibland, mitt eget bästa sällskap. Tillsammans med de livsberusande nödvändigheterna. Här finns vimlet men jag behöver inte, ta del av, behöver inte prata eller verka intresserad eller visa attt jag inte hänger med alls i såpa-världen eller nyhetsflödet. Kalla mej tråkig och jag nickar förnöjt.
Jag kan social-konsten att vara mitt i social-konstallationerna utan att deltaga pratandes. Konsten att ignorera. En skön känsla som ändå är beroende av andra-människor-närvaron. Jag behöver vara Där. (Svårt att ignorera något som inte är in närheten). Istället vilar jag, känner mej lugn med, att befinna mej i men ej medverka i den stora babblande massan. Ändå är finns jag ganska tydligt i andras ögonblick. Genom mina. Men ska jag tala så förlorar jag slaget. Så fort jag öppnar munnen stängs många andra egenskaper jag har.
Kanske hör jag mera. Kanske lyssnar jag in bättre. Kanske ska jag inte umgås med, utan upplevas inifrån.
Jag har: Social-kontemplation.
