...där satt han. och där satt jag. i samma rum. ensamna. jag vet nu, det är någonting han vill. samma som jag. eller det är egentligen helt fel att säga så för jag vet inte vad jag vill. jag vet knappt vad man kan vilja. drömmar det har jag, som filmer i mitt huvud, baserade på verklighet. men verkligheten är nån annan. där gör det ont, för risken finns att bli skrattad åt. hånad. HAHA, så du trodde verkligen...att han skulle Tycka Om Dej...fast det är inte det värsta. sånt kan jag leva med. jag har botemedel, snabbkurer på ignoration, återuppbyggnad efter fall, tejp runt hjärtat, se ljuspunkter, restaurerande telefonsamtal, rehabiliterande mat...men tänk om det är så att han verkligen tycker om mej...? mot det har jag inget botemedel. och hur... hur gör man...hur stannar man kvar i rummet?
så jag slinker ut genom dörren, tar tag i cykeln, rullar iväg som om det var en helt vanlig dag och jag bara ska åka hem, tittar mot himeln, visslar lite, väntar på tåget, kör över rälsen...ignorerar...och vem ser skådespelet...vem... jag?
där sitter han kvar: -jaha, mhm, ja visst, det kanske är dags att åka hem, -ja det hoppas jag verkligen, att vi ses, när du kommer tillbaka igen, och hur ska vi klara oss så länge...
0