Ute
Panoramacafé
Ensam
Det är där min sociala kompetens ligger. Som en upp/in/levelsebomb. Jag är, ibland, mitt eget bästa sällskap. Tillsammans med de livsberusande nödvändigheterna. Här finns vimlet men jag behöver inte, ta del av, behöver inte prata eller verka intresserad eller visa attt jag inte hänger med alls i såpa-världen eller nyhetsflödet. Kalla mej tråkig och jag nickar förnöjt.
Jag kan social-konsten att vara mitt i social-konstallationerna utan att deltaga pratandes. Konsten att ignorera. En skön känsla som ändå är beroende av andra-människor-närvaron. Jag behöver vara Där. (Svårt att ignorera något som inte är in närheten). Istället vilar jag, känner mej lugn med, att befinna mej i men ej medverka i den stora babblande massan. Ändå är finns jag ganska tydligt i andras ögonblick. Genom mina. Men ska jag tala så förlorar jag slaget. Så fort jag öppnar munnen stängs många andra egenskaper jag har.
Kanske hör jag mera. Kanske lyssnar jag in bättre. Kanske ska jag inte umgås med, utan upplevas inifrån.
Jag har: Social-kontemplation.
1