Jag vill uppröras beröras. Blanda himmelstussar med gula lova-lööv.
Och jag vill stirra stint i dina ögon så du fryser fastnar där du är och sen ska jag skrika åt dej att:
-Där! kan du stanna...

Du känslosval
högt på tå på pedistal.

Inget jag gör och inget jag inte gör spelar roll. Det tror du att jag tror på. Du i din förstelnade ställning kommer snart att gny att jag ska andas gulvarm inifrånluft så du kan mjukna och komma ner igen. Men jag fräser mot dej att:
-Där! kan du stanna...

Så känslokall
mot värmesvall
jag ska dej nu beröra
och viskar i ditt öra:
(så det ekar i min skalle)

Vänd du blicken uppåt, näsa, vackra lilla flicka. Vänd du blicken uppåt hitåt, lugn, jag ska ej störa. Vänd du blicken uppåt öppet, vackert, kan du läsa?  I himmelsblått på molntussvitt står skrivet om ditt liv. En saga som, du nog förstår, är din och din din egen.

Och känslovill
jag vill jag vill!
i jättestora huset
känner du nu ruset
vågar du att hålla kvar
tror du nu att ingen tar...

Du frigör dej från frosten. Svingar svärd i i sakta färd mot drömmars-önskans-land. Du vackra lilla flicka. Så frusen fast i tankens härd och självömkansmissbruk.

Du ler,
och ger.

Där innanför och bakomför, där bakom himmelstext. Där gulnar det i solens sken och du kan finna tröst. Värmen ger och värmen får, vi eldar upp din pall.

Ser du det?
Ser jag det?
Ser vi det som sker?

Vi eldar upp din pall!