Det var en gång ett rum. Hyfsat stort med fönster åt alla håll. Ljust och svalt. Där fanns en hel del människor som vandrade omkring och gjorde viktiga saker. Åtminsone bar på pärmar och sånt för att Verka viktiga. För en slötittare ser stämmingen lugn och harmonisk ut, ett lagom flyt. Lite soft musik ljuder i bakgrunder för just den sköna stämmningens skull.

Mitt i rummet står en byrå. Den är av mörkaste valnöt och har massor med finurliga lådor och till och med så finns där tinnar och torn. Vissa lådor pryds med lekfull intarsia. Vissa har målats med glada färger. Det här kan ju låta smaklöst och vedervärdigt men faktum är att byrån är intressant och behaglig att titta på.

Under byrån ligger Viktor. Inte hela Viktor förståss. Det är hela hans huvud som ligger därunder. För honom känns det som hela han för det är mest i huvudet, av hela kroppen, som han lever sitt liv. Resten av kroppen bär på någonting annat som inte har med huvudet att göra. Det är en längtan som sprängfyller honom som en ballong. I en av de många fina lådorna ligger en avhandlig, sakligt och vackert skriven om vad det är för längtan, längtans urprung och allt man kan tänka sej om vad man kan göra åt den.

Viktor har en hel del vänner. Många ytliga som går och drar i hans lådor men också nära kära vänner som liksom vet utan att dra i lådorna vad de innnehåller. De nära och kära är delaktiga i den utförliga avhandligen om längtans ursprung och årgärdanden. De nickar och hummar och håller med och de kommer med egna önskningar och lösningar och så nickar de och hummar tillsammans medan de dricker te och kaffe och tar en kaka till. En kaka som de inte Borde äta men gör det ändå för man får faktiskt Unna sej det...man får faktiskt Unna sej det typ varje dag. Varje timme. Varje minut. Det finns ett långt kapitel om det i avhandlingen. Jättelångt.

Man skulle kunna tro att Viktor längtar efter en flicka att tycka om. Mycket. Som kunde tycka om honom mycket tillbaka. För i en av lådorna, en liten snirlig, utsnidad med millimeterprecision, ligger nyckeln till Viktors hjärta. Gjord av guld. Men om vi ska gå händelserna i förväg så kommer ingen någonsin att hitta den för det  är inte riktigt så det fungerar i Viktors liv. Viktors längtan är av ett annat slag.

Hur än Viktor och hans vänner diskuterade och löste problem så försvann inte tyngden av byrån från hans huvud. Hur än Viktor och hans vänner klurade på vad han ska ha byrå till så blev inte tyngden nämnvärt lättare. Och längtansbubblan till kropp jäste och pöste men stockade sej i halsen jämte byråkanten och när den där jäkla längtan puffade på som värst försökte Viktor skrika ut den genom munnen men det hördes bara som små väsningar där under den vackra valnötsmöbeln. Det var såna gånger Viktor fick panik.

För lite längre sen försökte Viktor i den vilda paniken ha sönder byrån genom att slå den hårt i väggen men det hjälpte föga så det har han slutat med. Sedemera har han försökt åma sej under den åt andra hållet, försökt välta den, försökt elda upp den (Försöket slutade i och för sej med välbehövlig semester. Det är i alla fall så Viktor ser på det för han har aldig kunnat med det där med att vara sjuk. Speciellt inte under den där fina byrån), försökt ignorera den, tappa bort den, Ge bort den, försaka bort den, ge den större utrymme, krympa den (fråga inte hur), dränka den (nja det var en olycka men i vissa lägen så önskar Viktor att han inte var så simkunnig), ja såhär kan man hålla på att rada upp olika sätt att inte ha en byrå på huvudet för att slippa panik. Också det till föga hjälp för Viktor.

En dag kom det en man och flyttade bort byrån. Helt resolut och bestämt. Hur det kom sej att han gjorde det och varför han gjorde det vet ingen. Och det är relativt oviktigt. Andra skulle ha sagt att det var någon stor makt som styr hela mänskligheten som sänt denna man till hjälp, andra skulle ha sagt att det var summan av alla insikter Viktor själv lagt i byrålådorna, åter andra hade sagt att det kunde ha skett tidigare bara han lärt sej att meditera. Mannen sa:
-Det står en byrå på ditt huvud, låt mej ta bort den.

Helt förvirrad och knasigt spattig av tyngdlättandet såg sej Viktor om i rummet som om det var första gången han såg det. Mannen stod lutad mot en bardisk och iakttog Viktor.
-Varför tog du bort den? frågade Viktor.
-Ville du inte det då? frågade mannen tillbaka och höjde på ögonbrynen.
-Joo men...sa Viktor
-Jaa men?..sa mannen och höjde ögonbryna ännu mera.
Viktor såg sej omkring och fastnade med ögonen på byrån. Han hade aldrig sett den ur det här perspektivet. Fullständigt medveten om tyngden gick han fram till den och rörde med händerna över lådorna. Mycket vackert tänkte han.
-Är det här verkligen min byrå? frågade Viktor.
-Ja troligen, den stod på ditt huvud, svarade mannen som nu säppt ner ögonbrynen till normal nivå men ögonen under dem tittade nyfiket på Viktor,
-Gillar du den inte?
-Jo den är fin.
-Behåll den då men lägg dej inte under den igen.
-Jaha tack då, sa Viktor

Han tänkte på all den tid han lagt ner på att fundera ut hur den fungerade och vad han ska ha den till...all den tid han försökt bli av med den. Han blev tvungen att sätta sej så han satte sej i baren och beställde en öl. Under tiden som han läppjade på ölen, njutandes av att sitta upp, utan byrå på huvudet sneglade han på densamma med jämna mellanrum. Aningen orolig att den försvann för innehållet i den ville han absolut ha kvar. Men att sitta och titta på den från barstolen var lättande...så lättande att det liksom pös ur honom...som luften ur en ballong...det var då och där som han bestämde sej.

Det var en gång ett rum. Hyfsat stort med fönster åt alla håll. Ljust och svalt. I rummet sitter Viktor. I vimlet av viktiga människor sitter han och njuter som om han vet en hemlighet. Snart ska han gå ut utanför rummet och njuta där. Och minsann, han ska nog lämna en byrå och en röd gammal ballong kvar.