de andra kan komma hur långt som helst.
Och så är det hon: Hennes kropp består av partiklar som splittrat svävar ut i universum. Hon upplever livet än här än där i små intensiva doser men däremellan glömmer hon bort. Talar någon till henne så sänker hon blicken. Hon vet inte än att det är de där små dosorna som är styrkan de andra ser, och imponeras av. För henne helt omöjliga att hålla samman.
Fina flickor kommer i sjunde himlen,
de andra kan komma när fan som helst.
Hon kan också. De få gånger hon lyckas samla ihop partiklarna till kännbara kroppsdelar kan hon. Men bara när hon är ensam. Och även då är kraven för stora för att utlevelsen ska vara avslappnad. Inlevelse det har hon. Ibland lever hon livet genom någon annan. Det kan vara vem som helst. Han med det bullriga skrattet på bussen, hon med den fina kjolen som väntar på hållplatsen eller fjärilens tysta vingslag mot rutan i hennes splittrade universum.
Fina flickor, de andra och hon:
leker inte i samma dimension
Hon andas: och när hon lägger kroppstyngden mot marken och låter partiklarna dansa lössläppta längsmed det gröna havet medan korna idisslar. När hon låter dem vänslas med vindarna och leka tafatt med nyckelpigorna.När hon följer molnstrimmorna mot lätt-sinne och leende. Då är hon både fin och fri.
Om så bara i hennes fantasi.
0