hm...mm...kanske inte som du tror. för inte befann de sej i vit mundering i vattenbrynet för att böja sej för herren minsann. och inte såg de på naket kvinnfolks glädjesprattlande i skummet. möjligen en kopp nykokt kaffe i soluppgången efter en tur med ekan till den spökiga ön där de var en gång när de var små

bröderna

med simhud mellan tårna och fiskelinan alltid till hands. berättandes sagor för varandra om rymdfararfärder och wilda-wästerndamm. skrytandes om största fångsten, snabbaste biken och farligaste forsfarandet. och hemma i värmen eldskens-mor som bakade bullar dagen lång. verkade det som.

det gör hon inte mera. bakugnen är kall och runt graven ligger ett hav av hoppfulla blommor. plockade från gården där far fanns med saxen för att trimma växtligheten. -Ni växer alltför snabbt, jag hinner inte med, sade han ofta till både pojkarna och rosorna.

runtom bröderna faller löv och torrt bröd. de sparkar i myllan och muttrar åt varandra att de inte njutit tillräckligt. kanske borde de ha hälsat på oftare. tagit med större fångst eller åtminstone visat yvigare vad det har ådstakommit med sina liv. det hade glatt både mor och far.

fast deras resor var långa och länge. väl hemma vilade de sej igenom ledighet och återsåg barndoms lekplatser. återlevde. och nu finns ingen återvändo. kanske är det här sista gången de strider om bästa sittplatsen vid elden. kanske sista varandet tillsammans tills de vilar bredvid. varandra.

bröderna

som lovar att njuta livet mera, vad som än händer. som dricker kok-kaffe ur täljda kåsor. som ser solen stiga över stilla sjö och bryter ytan med smidiga kroppar. som sakta ror mot rörliga mål...