Det var aldrig många ord. Max fem. Ibland förstod hon honom inte alls. Som när det stod blåbär. Glad eller lessen? Oftast var det enkelt. Fanns lista med var han panikslagen. Då la hon bara in lugn bakom hans högra öra så blev hans sinnen avslappnade igen. Eller så la hon det på kudden. De kvällarna blev ögonseendesena.
De hade ordskattjakt. Den ledde runt i lägenheten. Skatten var alltid någon av dem och slutade med mjukt. Rumlande mjukt. Med tid som fyllde på tid. Sammet och filt. Hud.
På fredagliga parmiddagar hade de bara ögon mot varandra. Pratade lågmält med de andra. Serverade lax och kall sås. Och efterrättsglass i soffan. Gäspade när det blev för sent och la lätta pussar på parkinderna. Stannade panna mot panna innanför dörren sen den stängdes.
Som alla andra var de osamsa. Missförstånd i betydelser. Men de kom på ett sätt att ta sej förbi. Det fungerade när de bytte fokus från det de tror det betyder till känslan av betydelsen. En inifrånkänsla de lärde sej att lita på. Tillita på.
Det var i den lägenheten hon fann att livet är vackert. Att oro är onödig. Att det finns andrum. Han fann leendet. Ett lockande leende han aldrig haft. Ett leende som når magen. Hennes ord roade och skulle alltid påminna.
Orden tog förvånat slut. Under en skattjakt. De tittade på varandra länge. Sista lappbiten låg vid dörren. Klar? Hon nickade lågmält. La varma tack på tröskeln och rullade ut, ner för trappen, in i solen...
vildrenen
Det här förstår jag inte. Jag tycker det är fint, fantastiskt beskrivet, men jag förstår det inte fullt ut. Som vanligt hittar du suveräna ord. De säger så mycket som annars är svårt att säga.
Ska läsa igen och igen och igen tills jag förstår.
em
oh. Den här texten! Verkligen mysig text, med bra upplägg. Me like!
2