med fottbollen
att det skulle gå illa
eller?
hon var ute och promenerade sommarkvällen. i bara linne första gången i år så sent om kvällen och vindarna svalkade knappt. gruset krasar torrt under skorna och vattnet doftar sommar sommar och vackra löften. kossorna blänger och skyddar sina kalvar. katten har fortfarande inte vaknat till ur värmen och lammen studsar runt det sista innan de somnar. två pojkar spelar fottboll mitt på vägen i villakvarteret. silltallrikar förbereds inne i husen.
stilla...lugnt....
de säger att det händer när man minst anar det. så hon gick och minst anade mest hela tiden men inget hände ändå. fast när hon såg de där pojkarna så tänkte hon att det kan ju gå fel...de kan ju kanske inte se mej och hiva bollen rakt i mitt huvud. hon anade. och så när hon kom närmre så hände det. tjocch...mitt i pannan.
hon föll baklänges och tappade bort tiden för ett ögonblick. tittade upp i två par blyga pojkögon som frågade om det gått bra. bad om ursäkt. fnittrade och till slut frågade vad hon hette bara för att kolla om hon var vid sin fullaste medvetenhet. hon mumlade något om isaksson och jinglade upp på fötter igen. pojkarna godtog namnet, det lät väl bra för dem...hon sa att allt var okej om det bara inte händer igen. hon tittade skarpt i deras ögon mest på skoj men de verkade ta det på allvar så hon lämnade dem och gick vidare.
för att liksom räta till allt huvudet igen skakade hon om det och då föll en tanke på plats: jag kanske ska ana istället för att inte ana. nån gång anar man väl rätt! om jag anar massor mycket och ofta så nån gån för faan så ska det väl slå till. precis som fottbollen i pannan. fast mera i hjärtetrakten. hjärnan får ju sällan vara med och bestämma när det gäller kärlek...
0