Han la sina ögon i mina, för en stund,
men jag blundade bort dem.

Jag gick förbi huset igen. Bara för att kolla. Han är en såndär som har knappen uppknäppt bara för att visa det där området som alltid är så tilldragande. Området jag gärna vill lägga min hand på och sedan kinden för att få blunda tryggt. Eller var det jag som knäppte upp knappen. Jag minns inte.

Det får mej i alla fall att fundera på, igen, vad jag egentligen har att ge. Inte i jämförelse med att han redan har allt, verkar stolt med det och troligen aldrig kommer att lämna det för något annat. Mera vad jag har som är värt att ge. Någon form av storhet vet jag att där finns men...varför är det så svårt att ge utav den?

Jag drömmer mej hellre ut genom fönstret än kliver ut utanför. Jag blundar hellre i musiken än tillverkar en egen sång. En sång jag skulle kunna sjunga för honom. Bara för att fånga hans uppmärksamhet för en stund. Fastna  i hans uppmärksamhet en stund. Våga för en gång skull finnas till. Bara en stund.

Bara en stund.

Jag vet att vi redan har börjat en sån stund. Fast var ska den få plats? Samhället är litet, tiden är knapp och vi har inget utrymme gemensamt. Och ögonblicken räcker inte till. Sån är den. Kontaktytan vi ändå har. Den behöver mer tid. Flera ord. Kanske ett glas vin.

Vi har ändå stämt träff. Det är utifrån sett bara nåt vardagligt vanligt. Sammanträffande liksom. Men jag kommer att räkna minuterna dit. Han gör det med. Det vet jag. Men jag undrar om han är medveten om det.

Jag gick förbi huset igen och jag såg honom i köksfönstret. Vanliga sysslor för honom och jag unnade mej att vara avundsjuk. På allt som finns runtomkring honom. Som är van vid hans närvaro. Och de som inte blundar bort hans ögon.