så jag hade en fabulös helg. blev uppryckt ur ensamhet och depressiva efterdyningar med folk, dans, hallonsaft (eller var det nåt annat??), sen natt och family guy. jag har varit till sällskap. till trevlig nytta. jag har försjunkit i vackra ögon, axlat varma svettiga kroppar mot min (med...suck...kläderna på. ingen hudfrossa än vad det verkar), fått komplimanger, gett av mej själv, sovit krokigt, luktat gott (nää). slappnat av sällskapsmuskeln.

men det ger eftersmak. rastlöshet. det värker i längtans-önkans-mitti-kärlekscentrat. för ett tag sen dög vänskap. det gör det än. det duger som fan. men enligt trappstegsmodell så strävar man (jag, vi, du, oss, alla) uppåt. ett trappsteg: Jaa, jag väntar här, här är så vacker utsikt. så tittar jag uppåt: Däär är nog vackrare ändå...

sagorna trängs i huvudet och jag har kommit på ett annat sätt jag måste få ut dem på. jag vet det kommer att ta tid. och jag har den tiden nu. visst har jag. visst kan jag utnyttja den bättre. viisst? ni kommer alla att hojjta: Jaa! ...jag niger och tackar och glider på glansen.

Tack

och visst kan jag göra mera
mera mera mera
(leo nickar)
men min längtan är rastlös inuti
på nå vis är det nära men ändå, far far away.

jag är rädd
räddare
räddast
att
jag
backar
tillbaka

det finns egentligen ingen tid till det...