...Kokande av ilska väser han sammanbitet
-Ifrån där skylten står fram till nästa skylt SKA man köra sjuttio kilometer i timmen. När man kommit fram till nittio-skylten kör man NITTIO och inte fortare. så är det, så står det, så är det bestämt och man följer reglerna!
Underläppen darrade och han stirrade stint framför sej. Hittills hade de fashinerats av varandra men under denna bilfärd tillsammans exploderade deras förhållande och allt blev svart.
- Men SER du några andra bilar. Är  jag en trafikfara när jag kör lite fortare än trafiksäkerhetsverkets reglerade hastighetsbegränsning. Riskerar jag någon annans liv i den här hastigheten? Va?
Hennes ilska var mer av det förvånade slaget. Den oförståelse de utvecklat den senaste halvtimmen gjorde henne skraj och frustrerad.
-Det handlar inte om det, svarade han. Finns det regler så följer man dem. Det står tydligt på skylten att här kör man inte fortare än vad det står på just Skylten. Sjuttio! Sjuttio kilometer i timmen.
Hon släppte gaspedalen och lät bilen uppgivet sakta in. De stannade vi sidan av vägen. Tystnaden var påträngande. Oförståelsen virvlade omkring mellan förarsätet och passagerarsätet. Spred sej till baksätet och fyllde bilen till det började sippra ut i gliporna vid fönstret. Hon vevade ner rutan för att kunna andas. Hon la vänsterunderarm på ratten, vände ansiktet mot honom och började sakta men ohejdbart bestämt förklara:
-Min värld är så mycket större än så. Jag har Mina regler. Skylten är för mej en rekommendation. En varning. Att jag ska hålla koll. Jag är en del av vägen, skogen här brevid vägen, djuren i skogen och allt allt som jag ser. Jag lever i ett samspel men ingen INGEN kan sätta upp regler för mej som hindrar mej från att leva ett öppet och självbestämmande liv. Följer jag inte relerna och farbror polisen ser mej så tar jag mitt straff. Jag betalar böterna. Utan att klaga. Men jag är själv kapabel till att se när jag riskerar andras liv genom att köra fortare än bestämt. Om du lever ditt liv efter andras regler och inte ser det runtomkring så missar du skitmycket. Lev livet istället. Och lär av vad som finns. Koncentrerar du dej på att följa alla skrivna och oskrivna lagar utan att använda ditt eget förnuft så försvinner Du och allt som är Du i ett enda gytter av ...av...skit. Du glömmer bort dej själv och den du är. För fan Morgan. Se dej om. Kolla på allt du missar.
Hon viftar runt med armarna mot allt de ser utanför fönstret men inser att det är helt meningslöst. Hon når inte fram, inte in, inte hem till honom. Det blixtrar i hans ögon och runt tinningarna och in i huvudet. Det är för honom en dödlig synd att förbigå de regler som finns. Han har uppfostrats till en god medborgare och han har kämpat för att komma dit han kommit och nu får han höra allt det här. Den här kulmen av oförståelse och arrogans. Hur kan man bete sej så. Han stirrar ut genom fönsterrutan. Framåt. Långt bort.
Tomt tittar hon också utåt framåt. Ledsam för att så abrupt bli avklippt från honom. Den tjocka oförståelsen kändes totalt helt ogenomtränglig. Så mycket förstod hon. Att det inte var någon ide att försöka lirka. Uppgivet vrider hon om nyckeln. Rullar iväg bilen. Väldigt sakta börjar den tysta färden fram till hans dörr där hon kommer att se hans krumma rygg för sista gången...