Ally:
-Vi kan väl bara tycka om varandra...pliis...
Häromdagen hördes tjabbel igen om missnöje med -hör å häpna- den o-troligt-sällan-befintliga ordningen. Dubbla budskap. Det finns två ordrar att göra, en väljs, den är naturligtvis fel. Förvirring virring och åter så att Människan Är Av Naturen Lat och behöver raka enkla tydliga direktiv för att kunna vara självgående. Sen pratas det med varandra och så till nån annan som berättar för en tredje som är Ally. Ally orkar inte. Ally är trött. Ljusblå ser på Ally och säger att du ser trött ut. Ally svarar ja. Ljusblå förstår att det är så när det tagit så hårt på dem med kriget och Ally som nästan kunde lämna över ansvaret för maskinen och sen POFF tillbaka på ruta ett, noll, minus fem. (Erkännande: för Ally är det också riktigt tröttsamt tungt att lämna över ett riktigt trassel av försök att göra någonting skitbra)
Av förhandlingsmötets en timma långa samtal bahandlades lönerna i en ån halv minut i början och en halv minut i slutet. Däremellan behandlades det andra som lite luddigt handlade om ovan nämnda. Det finns ju så fint en pott som får fördelas av chefen på dem som han vill ska belönas extra. Ally gillar inte det där utan förespråkar att det ska fördelas jämnt på alla. Och så blir det. För de som ska ha extra lön för extra insatser ska förhandla själva personligen med Ljusblå. Bra. Ally är nöjd med det.
Ally är mer än jättenöjd. Hon är jättenöjdast. (Även fast hon inte orkar visa det riktigt än förrän hon ser att det inte går åt pipan) Det är nämligen såhär: Pannkaka Ska lära sej Belsebub. Det är bestämt nu. Ally ska gå upp något lite tidigare och förbereda en start för invigningen i den tredimentionella sexaxliga belsebubbiska världen. Sen ska hon sotera och strukturera upp ett system så det blir lätt att använda. Det finns energi till det för den här gången kommer denna (någon) att göra allt för att: ställa bra frågor, ta den information som finns och göra det bästa av det, hjälpa till att förenkla, se lösningar-inte problem osv osv. Och om det inte går vägen den här gången kommer Ally att ta sina egnaägda små vinkelhakar och finaskolangjorda pockenholtzhyvel och alla utspridda kaffekoppar och tjocktröjjor och sakta sakta gå genom den långsmala fabriken, diska kopparna äntligen, skaka ur dammet ur tröjjorna, öppna dörren, glömma koden och cykla hem.
Men går det bra ska Ally att ta sina egnaägda små vinkelhakar och finaskolangjorda pockenholtzhyvel och alla utspridda kaffekoppar och tjocktröjjor och sakta sakta gå genom den långsmala fabriken, säga hej och på återseende till alla, Krama Bärnsten, Äta wienerbröd, diska kopparna äntligen, skaka ur dammet ur tröjjorna, öppna dörren, aldrig glömma koden och cykla hem. Eller oj, hjälp, ta Tåget och sen Hem.
06.40 Ally är seen igen...slänger i sej en banan på väg till maskinen, slänger bananskalet i skräppallkragslådan och hör ett gormande:
Bärnsten:
-SLÄNG INTE SÅNT SLABBIGT SKRÄP DÄR!
Ally:
-Upps...
Resten av dagen ber Bärnsten om ursäkt för sitt oberäkneliga spontana, även för honom själv, lite väl burdusa påhopp på morgonen. Ally slår honom på kardan-axeln.
Ally:
-Jag la skalet i soptunna istället där de ska vara...
0